Idag kidnappade jag och min syster mamma och åkte till Luleå. Dagen började vi med lätt lunch och bubbel i stadsparken innan vi gick vidare till clarion där vi var på spa. Så himla härligt och man kände sig som en ny person efteråt! Verkligen jättemysigt. Middag åt vi sen på tapas de papa och kvällen avrundades med efterrätt från hemmagastronomin som vi åt med utsikt över vattnet. Är sååå nöjd med dagen och ingen förtjänar det bättre än min mamma just nu ❤️

Det är mycket som händer nu. Vi har haft vår slututställning, och vi lyckades utan att ta död på varandra. Vi har också hunnit vara till Umeå en helg jag, Jonas, Lina och Danne. Snart åker vi till Prag men innan dess har jag en till viktig aktivitet inplanerad. Idag på en stund åker jag till Lina för att umgås med henne, Lollo och Rebecka. Det var ett tag sen kan man säga.

De första tårarna rann nedför kinderna redan när jag slog upp ögonen imorse. Jag visste att det skulle bli en tung dag, men inte hur tungt det faktiskt skulle visa sig vara. På något sätt har jag lyckats skjuta undan saknaden under dessa tre veckor och låtsas som ingenting. Vissa stunder har det brustit helt, men det har gått. När vi sen gick in i kyrkan och kistan stod där framme gick det knappt att andas längre. Allt blev så mycket mer äkta. Jag har inte accepterat det ännu. Det blir så påtagligt när man märker att någon som brukar finnas där saknas i folksamlingen. Varför står det en bild på min mormor längst fram med ett ljus vid sidan och varför är inte hon här? Vänjer man sig någonsin?

Idag har jag gråtit konstant, till jag till slut somnade av utmattning på soffan. Jag har gått längs älven med min hund och stortjutit. Jag har funderat på varför livet är så orättvist och varför det här skulle hända just oss, just nu.

För två veckor sen satt jag i köket hos min mormor och morfar och pratade. Dagen efter skulle det bära av mot Umeå och på måndagen skulle hjärtoperationen sätta igång. Operationen som skulle få min mormor frisk. Innan jag gick var det sista jag sa "lycka till i Umeå". I efterhand ångrar jag att jag inte gav henne någon kram, men hur skulle jag kunna veta att hon aldrig skulle komma hem igen. På måndag kväll fick jag veta att operationen hade gått bra, men på tisdag morgon när jag mötte min mammas rödgråtna ögon förstod jag att något gått snett. Mormor vaknar inte. Under natten drabbades hon av en stroke och detta endast på grund av operationen. Det låter kanske dumt, men en del av mig önskar att hon aldrig gjort den dumma operationen. Hon visade aldrig hur dåligt hon mådde, men hennes hjärta var kraftigt försvagat. Jag vet att det hade varit plågsammare att aldrig göra operationen, men ändå. Tänk vad egoistisk människan är.

Igår tändes en liten låga av hopp för oss alla. Mormor vaknade och pratade. Väldigt svagt och otydligt, men så det gick att kommunicera. Mamma sa till henne "vilken fighter du är", "yes" svarade mormor. Sedan gav hon en klapp på handen, precis som att hon menade på att allt kommer bli bra, "ryck upp er".

Tänk att åka till Umeå (ett av de bästa sjukhusen vi har) för att bli frisk och sedan bli hemskickad på sin dödsbädd. Men hon visste om det. Min nästan läskigt synska mormor. Hon har alltid kunnat känna på sig saker, och det gjorde hon även den här gången. Det sa hon flera gånger.

När jag såg henne idag såg hon precis ut som min mormor alltid gjort, hon som gjorde dom bästa bullarna i världen och stickade femtioelva sockar till mig. Men hon var inte där. Det var bara ett skal. Jag kunde inbilla mig hela tiden att jag såg rörelser, att hon då och då öppnade ögonen och hur bröstkorgen höjdes och sänktes när hon andades. Men det var bara illusioner. Hur kan min mormor ligga där, men ändå vara så långt borta? Det är nästan så jag kan höra hennes skratt och hur hon alltid kallade mig "Lillsanna".

Livet är sjukt. Så jävla sjukt. Går livet bara ut på att älska varandra och sen dö och lämna alla som älskar en förkrossade? Vad fan är meningen med livet egentligen? Idag hatar jag allt. Finns inget som är logiskt. Allt är sjukt.

Förra helgen var det helt ok väder så vi har passat på att vara ute på isen och även grilla lite. Sofie bjöd på lunch en dag (fast Lina stod för tillagningen), super!! Måste göras om. Igår spenderades dagen i Luleå med klassen på kulturens hus, fick besöka några utställningar och även skapa lite eget. Till lunch blev vi bjudna på Waldorf vilket inte var helt fel. Idag har vi inte haft några lektioner så dagen har gått åt till jobb istället. Direkt jag kom hem lämnade jag av min lurvboll hos hundfrisören så nu ska även han få bli lite påskfin!

I tisdags fick vi äntligen nyckeln och började flytta. Det är fortfarande ganska mycket kvar att fixa och ser lite smått tomt ut i lägenheten men hyfsad ordning har vi hunnit få. 

Denna brunch blev det idag med ett gäng tjejer mellan arbetspassen, underbart 😍

Detta hände ju förra veckan! Efter många om och men bokade vi till slut studentresan. Själv är jag väldigt skeptisk och nervös att vi kommer tappa bort oss, något kommer bli fel, vi kommer inte hitta och vi kommer fatta noll. Men tydligen är det sånt som kallas äventyr hörde jag. Lägger över all min tillit till mina vänner som får ta hand om mig när jag virrar bort mig.

Förra helgen vankades vinkväll hemma hos Fia, blev skitsnack och sällskapsspel innan vi avslutade kvällen på lilla. Mycket trevligt. Har även hunnit jobba och stressa över plugg, dock inte fått gjort något utan bara stressat över att jag har mycket att göra. Jag har nog aldrig i hela mitt liv haft ett så enkelt skolår som nu men har nog aldrig varit så lat heller. Vet inte var problemet ligger. I fredags lyxade jag och Jonas till det med tvårätters på Arvids, vi firar nämligen 1,5 år imorgon så vi valde att mysa till det lite i förväg. Igår var vi på kalas till hans lillasyster som fyllde 8 år. Mot kvällen åkte jag och plockade upp Lina och Sofie och vi drog en spontan sväng till Luleå för mat på Max och en snabbis till espresso house. Efter det landade jag och Lina hemma med tre berusade pojkar och en påse kall maxmat. Helt okej kväll. 

Var börjar vi? Jag vet inte om jag ska sammanfatta 2015 som bra eller dåligt, kanske lite av båda eller varken eller? Periodvis. Egentligen har massor av nya saker hänt även om det känns som att 2015 varit ett händelselöst år. Jag har ju faktiskt tagit körkort, skaffat bil, fått mitt första riktiga jobb, rest på egen hand och fyllt 18 år, nu mera myndig. Årets första dagar var väl sådär. Eller egentligen rent ut sagt skit. Ni vet när man gått runt och bekymrat sig över något hur länge som helst men inte vågat göra något åt det och sen kommer det ett tillfälle då man bara inte står ut mer? Precis så. Men redan 18 januari firade jag och Jonas ett halvår vilket var jättemysigt, jag stod för middagen och sen badade vi bastu och bubbelbad. Herregud, snart har vi varit tillsammans i ett och ett halvt år. Vad har hänt egentligen och hur kan tiden gå så fort? Känns som att det var igår vi satt i bilen mitt i natten utanför mitt hus och gav varandra den där nervösa första pussen, jag satt just och pratade och tackade för skjutsen och undrade hur han ens ids köra hem mig när klockan är 4, när hans läppar landade mot mina. Nervös och oförberedd var jag. Vi fick aldrig någon såndär sagolik första kyss, men det är något vi skämtar om idag och jag kan tycka det är lite gulligt. Ibland saknar man dom tiderna, när man förberedde sig i timmar innan man skulle träffas, ständigt nervös och pulsen när hans namn dök upp på mobilskärmen. Inte för att jag skulle vilja att vi hade det så nu och fortfarande står och trampar på steg 1, men det var en rolig period i mitt liv. Sommaren 2014.

Men om vi fortsätter med 2015 då, i februari fick jag för första gången fira alla hjärtans dag med någon jag kan kalla min pojkvän. På morgonen steg vi upp alldeles för tidigt för att skjutsa hans mamma till flygplatsen. Bakis var jag också. Jag la mig i baksätet och kved om att han skulle gå in på ok och köpa mig en dricka. Sen slutade det i alla fall med att vi åt hotellfrukost i Luleå, sen åkte vi hem och sov och vaknade inte förrän middagsdags. Kvällen spenderade vi hemma i soffan med tillbehör framför Melodifestivalen. 

Under sportlovsveckan bodde jag praktiskt taget hos Jonas, och det var då jag drog på mig öroninflammationen som jag trodde att jag skulle dö av. Det var även då vi eldade sönder asfalten utanför hans hus. Mycket mer värt att ta upp hände inte under vintermånaderna.

Om vi spolar fram bandet till ungefär juni, här gick jag ut mitt näst sista år på furuhedsskolan och i samband med det åkte jag till Rhodos. Det var en bra semester som bjöd på massor av skoj och sol (nästan för mycket, aldrig bränt mig så mycket i hela mitt liv, huden är ännu skör på mina ben) men jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var att vara utan Jonas, så långt borta i en vecka. En vecka är ju ingenting, men jag tyckte det kändes som en månad. Sen fyllde jag 18 år och började jobba. På min självaste 18 års dag jobbade jag delad tur vilket inte är att hurra för, men fick ju i alla fall ha ett litet kalas med familjen och sen på kvällen åkte vi en sväng till Luleå hamnfestival. I födelsedagspresent fick jag då Stockholmsresan av Jonas som blev av i augusti, något jag sent glömmer, vi hittade på massor av roligheter och jag skulle mer än gärna göra om det. I juli firade ju jag och Jonas ett år också. Den dagen blev inte riktigt som planerat, men det slutade bra och vi åt till slut middag på Arvids som det var tänkt. 

Sen påbörjade jag mitt sista år av skolan. Det ska bli skönt att gå ut på ett sätt, och självklart ska det bli hur kul som helst med student och allt vad det innebär, men sen när sommaren är över och man för första gången i hela sitt liv inte går tillbaka till skolan utan måste klara sig helt på egen hand, hur ska det gå då? Jag känner mig inte ett dugg redo för det men det hinner förhoppningsvis ändras. Jag längtar hur mycket som helst till både balen och studenten, båda klänningarna är fixade för länge sen och jag är så himla sugen på att använda dom. Bara mössan kvar nu.

Hösten rullade på som vanligt, skola och en del jobb. I september överraskade jag Jonas med en hotellnatt och middag på cgs vilket var mysigt. Efter det bodde vi en hel vecka hos min syster som var utomlands, vi skämtade och sa att nu får vi öva oss på att vara sambos. Förhoppningsvis är det kanske inte så himla långt borta nu. Sen kom oktober och jag började på körskola och efter ett par lektioner satt jag sen där med körkortet i handen i november månad. Det kändes konstigt att få köra helt själv, nästan som om jag gjorde något olagligt. Så himla skönt att det är bortgjort i alla fall. Där någonstans emellan hade vi ju halloween också när vi gjorde ett besök på sandträsk sanatorium, ett test för mitt psyke men jag avled i alla fall inte! Haha

Under november och december kan jag inte komma på att jag gjort mycket mer nödvändigt än att gå skola och jobba. Sen har jag även sökt mig till en tredje arbetsplats och det känns bra, fast egentligen längtar jag allra mest till jag kan lägga arbetskläderna på hyllan och kunna kalla mig själv för nagelterapeut.

Nyår blev ändå bra till slut, min fina fick stå för både varmrätt och efterrätt och det blev väldigt lyckat måste jag säga. Så nu har vi ett nytt år, känns inte alls speciellt egentligen, får se vad 2016 har att erbjuda.

Har ju gått och blivit med bil förra veckan! Julafton var bra, åt först en mysig frukost med familjen och efter det begav jag mig mot Kalix för att träffa Jonas. Sen rulla det på som vanligt, självklart såg vi Kalle anka och åt julbord och sen kom tomten till barnen. Mot kvällen tog vi det lugnt och såg film i soffan.

Idag har jag jobbat som jag gjort största delen av det här lovet, egentligen borde jag ta itu med allt plugg jag har att göra men finner absolut ingen motivation till det. Hade ju velat hinna med mellandagsrean men ser inte ut som att det blir av. Blir internetshopping för mig.

Idag var jag och min fina mamma och handlade i Luleå. Med oss hem fick vi en del julklappar och även lite fint till en själv. Tycker det är så himla mysigt på stan nu, julmusik överallt och tomtar som går runt i galleriorna samt all belysning i vintermörkret. Julen är det enda positiva med vintern och december är den enda nödvändiga vintermånaden, efteråt kan det lika gärna bli vår på en gång. Om det är någon som hatar kyla så är det jag. Snart är det nyår också. Jag får en klump i magen när jag tänker på det. Förra nyåret var inte det jag hoppats på och jag får fortfarande tårar i ögonen när jag tänker tillbaka. Har nog inte känt mig så ensam på länge som jag gjorde då. Kan inte mer än hoppas att det vänder det här året.

En sån frihet och lättnad, idag klarade jag äntligen körkortet! Känns såååå bra att kunna lägga ner tiden på annat än ständigt teoripluggande!