Idag kidnappade jag och min syster mamma och åkte till Luleå. Dagen började vi med lätt lunch och bubbel i stadsparken innan vi gick vidare till clarion där vi var på spa. Så himla härligt och man kände sig som en ny person efteråt! Verkligen jättemysigt. Middag åt vi sen på tapas de papa och kvällen avrundades med efterrätt från hemmagastronomin som vi åt med utsikt över vattnet. Är sååå nöjd med dagen och ingen förtjänar det bättre än min mamma just nu ❤️

Alltså det finns ingen som förstår hur mycket jag kommer sakna detta!! Keramiken som var vårt andra hem i ettan, där vi alltid satt framför chatroulette av någon anledning och fulade oss i cam, framförallt Adams enastående twirkande! Kommer sakna alla fula snaps vi tar på varandra, och alla fula redigeringar på varandra vi gjorde i framförallt ettan, alla gånger vi sprungit runt som små barn och skrikit i korridoren (jag vet varför alla hatar esteter nu, vi är faktiskt en otroligt jobbig sort), våra stolrace, alla fula photoshoots i studion. Det är helt otroligt vad jag kommer sakna min klass och estet rent allmänt, får ångest när man tänker att det här är sista veckan vi är på skolan innan studenten. Helt sjukt.

Det är mycket som händer nu. Vi har haft vår slututställning, och vi lyckades utan att ta död på varandra. Vi har också hunnit vara till Umeå en helg jag, Jonas, Lina och Danne. Snart åker vi till Prag men innan dess har jag en till viktig aktivitet inplanerad. Idag på en stund åker jag till Lina för att umgås med henne, Lollo och Rebecka. Det var ett tag sen kan man säga.

De första tårarna rann nedför kinderna redan när jag slog upp ögonen imorse. Jag visste att det skulle bli en tung dag, men inte hur tungt det faktiskt skulle visa sig vara. På något sätt har jag lyckats skjuta undan saknaden under dessa tre veckor och låtsas som ingenting. Vissa stunder har det brustit helt, men det har gått. När vi sen gick in i kyrkan och kistan stod där framme gick det knappt att andas längre. Allt blev så mycket mer äkta. Jag har inte accepterat det ännu. Det blir så påtagligt när man märker att någon som brukar finnas där saknas i folksamlingen. Varför står det en bild på min mormor längst fram med ett ljus vid sidan och varför är inte hon här? Vänjer man sig någonsin?

Idag har jag gråtit konstant, till jag till slut somnade av utmattning på soffan. Jag har gått längs älven med min hund och stortjutit. Jag har funderat på varför livet är så orättvist och varför det här skulle hända just oss, just nu.