Inatt hade jag en dröm. En sån där dröm som får dig att tänka lite extra. Det var julafton och familjen satt samlad. Allra närmast mig satt min mormor. Jag kunde återigen se henne och höra henne prata och skratta. Allt var precis som det ska vara, så som alla jular har sett ut. Jag kände hela tiden att jag måste hålla koll på henne, jag kan inte lämna för då försvinner hon igen. Jag tänkte för mig själv att har jag detta så behöver jag inget mer, att ha min mormor för en liten stund var den bästa presenten jag kunde få. Att bara få fira jul hela familjen utan den gnagande känslan att någon ständigt saknas. Förra julen hade ingen kunnat räkna ut att kommande jul aldrig skulle bli likadan som tidigare år. Men tiden står inte still. Jag vände mig om, och på ett ögonblick var hon borta igen.

Såklart vaknade jag upp, med tårar längs mina kinder. För i verkligheten får man ingen andra chans.

Förra veckan var vi förbi skolan och för några timmar låtsades som att allt var som förr. Man känner sig så himla hemma i dom lokalerna, aldrig trodde jag för tre år sen att vi skulle bli så himla nära och att vi skulle skapa så många minnen inom dessa väggar?! Helt sjukt.

Förutom det har jag hunnit vara på matmarknaden två gånger och handlat lite men framförallt smakat nya häftiga saker. Gyros är ju helt fantastiskt men den belgiska våfflan som jag så länge varit sugen på var mer fin än god, liten besvikelse faktiskt. Vanliga våfflor blir det i fortsättningen.