För två veckor sen satt jag i köket hos min mormor och morfar och pratade. Dagen efter skulle det bära av mot Umeå och på måndagen skulle hjärtoperationen sätta igång. Operationen som skulle få min mormor frisk. Innan jag gick var det sista jag sa "lycka till i Umeå". I efterhand ångrar jag att jag inte gav henne någon kram, men hur skulle jag kunna veta att hon aldrig skulle komma hem igen. På måndag kväll fick jag veta att operationen hade gått bra, men på tisdag morgon när jag mötte min mammas rödgråtna ögon förstod jag att något gått snett. Mormor vaknar inte. Under natten drabbades hon av en stroke och detta endast på grund av operationen. Det låter kanske dumt, men en del av mig önskar att hon aldrig gjort den dumma operationen. Hon visade aldrig hur dåligt hon mådde, men hennes hjärta var kraftigt försvagat. Jag vet att det hade varit plågsammare att aldrig göra operationen, men ändå. Tänk vad egoistisk människan är.

Igår tändes en liten låga av hopp för oss alla. Mormor vaknade och pratade. Väldigt svagt och otydligt, men så det gick att kommunicera. Mamma sa till henne "vilken fighter du är", "yes" svarade mormor. Sedan gav hon en klapp på handen, precis som att hon menade på att allt kommer bli bra, "ryck upp er".

Tänk att åka till Umeå (ett av de bästa sjukhusen vi har) för att bli frisk och sedan bli hemskickad på sin dödsbädd. Men hon visste om det. Min nästan läskigt synska mormor. Hon har alltid kunnat känna på sig saker, och det gjorde hon även den här gången. Det sa hon flera gånger.

När jag såg henne idag såg hon precis ut som min mormor alltid gjort, hon som gjorde dom bästa bullarna i världen och stickade femtioelva sockar till mig. Men hon var inte där. Det var bara ett skal. Jag kunde inbilla mig hela tiden att jag såg rörelser, att hon då och då öppnade ögonen och hur bröstkorgen höjdes och sänktes när hon andades. Men det var bara illusioner. Hur kan min mormor ligga där, men ändå vara så långt borta? Det är nästan så jag kan höra hennes skratt och hur hon alltid kallade mig "Lillsanna".

Livet är sjukt. Så jävla sjukt. Går livet bara ut på att älska varandra och sen dö och lämna alla som älskar en förkrossade? Vad fan är meningen med livet egentligen? Idag hatar jag allt. Finns inget som är logiskt. Allt är sjukt.