De första tårarna rann nedför kinderna redan när jag slog upp ögonen imorse. Jag visste att det skulle bli en tung dag, men inte hur tungt det faktiskt skulle visa sig vara. På något sätt har jag lyckats skjuta undan saknaden under dessa tre veckor och låtsas som ingenting. Vissa stunder har det brustit helt, men det har gått. När vi sen gick in i kyrkan och kistan stod där framme gick det knappt att andas längre. Allt blev så mycket mer äkta. Jag har inte accepterat det ännu. Det blir så påtagligt när man märker att någon som brukar finnas där saknas i folksamlingen. Varför står det en bild på min mormor längst fram med ett ljus vid sidan och varför är inte hon här? Vänjer man sig någonsin?

Idag har jag gråtit konstant, till jag till slut somnade av utmattning på soffan. Jag har gått längs älven med min hund och stortjutit. Jag har funderat på varför livet är så orättvist och varför det här skulle hända just oss, just nu.