Förlossningsberättelse
Jag vaknade på natten 15/2 02:30 och hade smått ont i magen. Då tänkte jag absolut inte att det kunde vara värkar eftersom jag ställt in mig på att gå över tiden. Jag hade inte så jätteont utan bara som lätt mensvärk. Gick upp på toa och försökte sen somna om. Smärtan släppte inte och efter ett tag var det ingen tvekan om att det var värkarna som satt igång eftersom dom kom regelbundet, då med 8 minuters mellanrum och ca 40 sekunder långa. Det var alltså ganska långt mellan varje värk ännu och dom gjorde inte speciellt ont så jag lät Jonas sova vidare ett tag. Klockan 5 kom dom med ca 5 minuters mellanrum och var nu närmare en minut långa så jag väckte Jonas och berättade, han var totalt lugn och somnade sen om en stund ( 😂). Ytterligare en timme gick och nu började dom faktiskt göra lite ont, hade 2-3 värkar på 10 minuter och jag fick än en gång väcka Jonas. Då började vi göra oss i ordning och jag gick upp och duschade, såg till så allt var packat i väskorna och sen åkte vi och lämnade en av hundarna hos Jonas mamma innan vi begav oss mot sunderbyn. Värkarna i bilen kom tätare och var hemska, jag kunde knappt sitta still. Satt och hoppade med benen i varje värk för att försöka koncentrera mig på annat. När vi kom in på förlossningen fick jag först ligga ett tag med ctg, sen en undersökning och det visade sig att jag var 4 cm öppen. Dom frågar då om jag vill ha något smärtlindrande, men innan jag ens hinner svara säger dom att badet tyvärr är upptaget men att jag kan få sätta mig i duschen om jag vill. Värmen från vattnet lindrade väl lite grann, men mest var det skönt att bli lite distraherad från värkarna som vid det här laget gjorde riiiktigt ont!! Jag satt i duschen i ca en timme, gick sen upp och dom undersökte igen. Fortfarande 4 cm, och eftersom inget hänt på en timme så beslöt dom sig för att skicka iväg mig. Dom sa att jag var i latensfas och att det kunde vara såhär i flera dagar innan dom kraftiga värkarna startade. Jag vart i panik, vadå kraftiga värkar?? Jag hade så fruktansvärt ont att jag inte kunde gå, om detta inte var dom kraftiga värkarna så vet jag inte hur jag överlever. Jag satt kvar på rummet ett tag och var så himla ledsen, Jonas försökte trösta mig och efter en stund gick vi ut från rummet och skulle börja gå mot patienthotellet där vi fått ett rum. I varje värk fick vi pausa och jag hann inte längre än till dörrarna in till förlossningen innan jag bröt ihop igen och satte mig i en fåtölj och grät, jag sa att jag kan verkligen inte lämna avdelningen för att jag har så ont och det kändes som om ingen trodde mig. Personalen gav mig då smärtstillande tabletter och en rullstol sen fick vi fint ge oss av. Klockan var nu ca 14, jag hade noll hopp kvar om att något skulle hända och ren panik över att jag skulle kunna få gå såhär i flera dagar till. Tabletterna jag fått tyckte jag inte hjälpte något alls. På hotellet satte jag mig i duschen igen och spolade kokhett vatten vid varje värk. Jag var väldigt trött eftersom jag knappt sovit något under natten och dom korta pauserna mellan värkarna nästan somnade jag sittandes i duschen. Efter en timme gjorde jag ett försök att gå och lägga mig i sängen, hann inte mer än lägga mig innan jag insåg att det inte gick så tillbaka in i duschen och försöka andas igenom värkarna och lindra lite med hett vatten. Vid 17 tiden sa jag till Jonas att jag klarar inte mer, jag måste få sova. Dom hade pratat på förlossningen innan om att ge mig en sovdos men jag fick aldrig nån, så vi begav oss av mot förlossningen igen och när sköterskan öppnade dörren åt oss snäste jag lite argt att jag kräver någon sorts hjälp nu så jag får sova en stund. Hon hämtade en barnmorska som tyckte vi skulle göra en undersökning först och jag fick än en gång ligga med ctg i ungefär en halvtimma. Hon kommer tillbaka när kurvan är färdig och jag får än en gång veta att detta kan pågå i flera dagar. Jag grät och grät och sa att jag klarar inte det här mer, då gör hon en undersökning och från den stunden gick det väldans fort då hon upptäckte att jag var fullt öppen och vattnet skulle gå när som helst. Det var en sån sjuuuk lättnad, men samtidigt hade jag så fruktansvärt ont att jag knappt kunde tänka och dom följande två timmarna efter det här är lite som en dimma för mig. Jag bad om smärtlindring och hade bestämt mig långt i förväg att jag skulle ha en epidural. Dom sa att det förmodligen är för sent för det nu men jag envisades och sa att jag SKA ha en epidural (trots att även jag förstod att det var för sent för det). Nu sa inte ens barnmorskan ifrån utan sa bara att "jaja du ska få din epidural så fort jag fått en infart i handen på dig". Jag är väldigt svårstucken det vet jag sen innan. Jag har ingen tidsuppfattning här men det kändes som att det tog en evighet och hon fick sticka om flera gånger innan det satt rätt. Mitt i allt det här kom krystvärkarna och jag skrek rakt ut att det trycker och jag kan inte hålla emot, hon bad mig försöka att inte krysta innan hon fått klart allt men hela kroppen bara krystade av sig själv. Lustgasen var min bästa vän och jag var utan att överdriva helt borta, barnmorskan bad då sköterskan sänka den lite och jag protesterade. Dom sänkte den ändå men jag var så inne i värkarna att jag inte tänkte på det alls. Som sagt har jag ingen som helst tidsuppfattning och det kändes som att jag bara krystade och krystade samtidigt som barnmorskan då och då bad mig hålla emot och jag svarade att det inte gick. Det kändes som att det tog en evighet men samtidigt som att allt gick så himla fort. Jag minns att jag mitt i allt frågade vad klockan var, jag hade ingen aning om det hade gått en kvart eller om det hade gått flera timmar så jag visste inte om det fortfarande var 15 februari eller om det hunnit gå över midnatt. I efterhand inser jag ju hur borta jag måste ha varit om jag trodde att det hunnit bli nytt dygn, för då var klockan bara 19. Sen säger dom äntligen mitt i allt att dom ser ett huvud och att han har massor med hår. Hög på lustgas får jag fram ett "va?!!!" och alla i rummet skrattar (utom jag). Jag hade varit helt säker innan på att han skulle vara helt flint, jag vet inte varför så det kändes så skumt när dom sa att han hade massor med hår! Så konstigt det kan vara haha! Klockan 19:15 var han sen ute och dom lyfter upp honom på mitt bröst. All smärta bara försvann och där låg han. Det var så sjukt overkligt, var han verkligen min? Efter 9 månaders väntan fick jag äntligen hålla i honom och få se hur han såg ut. Kommer aldrig glömma känslan att få upp honom på bröstet och få känna honom hud mot hud för första gången. Helt obeskrivligt och fantastiskt.
Jag är faktiskt galet imponerad över mig själv som tog mig igenom HELA värkarbetet utan smärtlindring och sen hela förlossningen med endast lustgas. Jag är otroligt rädd för smärta, har haft förlossningsrädsla och hade som sagt innan bestämt att jag ville ha epidural och nästan en av varje av vad dom kunde erbjuda för att slippa så mycket smärta som möjligt. Istället fick jag ta mig igenom det helt utan något. Lite besviken på personalen som tog emot mig först och skickade iväg mig med anledning att förlossningen inte var igång. Funderat lite över hur det hade gått om vi inte hade gått tillbaka till avdelningen för att be om sovdos, hade jag fött i duschen?! Dom hade ju talat om för mig att mina värkar inte var nog starka och där satt jag och tog värk efter värk i tron om att inget hände men i själva verket var jag fullt öppen. Ärligt så förstörde det upplevelsen lite för jag hade sett framemot att få vårt förlossningsrum, få kämpa igenom öppningsskedet tillsammans med Jonas och bli lite peppad. Istället satt jag i duschen helt ensam. Men huvudsaken är ändå att han är här nu, smärtan glömmer man bort men varenda värk var värt det och jag skulle göra om det 100 gånger till för att få ha honom här. Min Edvin ❤️
