08.03.17

Idag var vi där igen. När vi steg ut ur hissen på plan två kände jag att ögonen tårades. Där var bordet som vi suttit vid en sen vårkväll för knappt ett år sen, då vi alla försökt hålla hoppet uppe men min mamma sa "hon har börjat få morfin nu, då är det inte länge kvar". Nog visste vi alla vad som väntade egentligen, det var bara ingen som ville inse det.

En bit längre in i korridoren passerade vi rummet som vi spenderat så många timmar i, dörren stod öppen men i sängen låg en helt annan kvinna. Tänk om den kvinnan visste att i hennes rum har vi alla stått och kramats, viskat hejdå och strykt vår iskalla mormor på kinden.
Ännu en bit längre in i korridoren stod en annan rumsdörr öppen, och i sängen låg en välbekant man. Han som också, den sena vårkvällen för knappt ett år sen, stått och tagit farväl av mormor, hans livskamrat.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0