Förlossningsberättelse

(null)
Första bilden som togs efter att han kommit upp på mitt bröst
(null)
Några timmar gammal, just kommit till bb och fått ta på sin första pyjamas

Jag vaknade på natten 15/2 02:30 och hade smått ont i magen. Då tänkte jag absolut inte att det kunde vara värkar eftersom jag ställt in mig på att gå över tiden. Jag hade inte så jätteont utan bara som lätt mensvärk. Gick upp på toa och försökte sen somna om. Smärtan släppte inte och efter ett tag var det ingen tvekan om att det var värkarna som satt igång eftersom dom kom regelbundet, då med 8 minuters mellanrum och ca 40 sekunder långa. Det var alltså ganska långt mellan varje värk ännu och dom gjorde inte speciellt ont så jag lät Jonas sova vidare ett tag. Klockan 5 kom dom med ca 5 minuters mellanrum och var nu närmare en minut långa så jag väckte Jonas och berättade, han var totalt lugn och somnade sen om en stund ( 😂). Ytterligare en timme gick och nu började dom faktiskt göra lite ont, hade 2-3 värkar på 10 minuter och jag fick än en gång väcka Jonas. Då började vi göra oss i ordning och jag gick upp och duschade, såg till så allt var packat i väskorna och sen åkte vi och lämnade en av hundarna hos Jonas mamma innan vi begav oss mot sunderbyn. Värkarna i bilen kom tätare och var hemska, jag kunde knappt sitta still. Satt och hoppade med benen i varje värk för att försöka koncentrera mig på annat. När vi kom in på förlossningen fick jag först ligga ett tag med ctg, sen en undersökning och det visade sig att jag var 4 cm öppen. Dom frågar då om jag vill ha något smärtlindrande, men innan jag ens hinner svara säger dom att badet tyvärr är upptaget men att jag kan få sätta mig i duschen om jag vill. Värmen från vattnet lindrade väl lite grann, men mest var det skönt att bli lite distraherad från värkarna som vid det här laget gjorde riiiktigt ont!! Jag satt i duschen i ca en timme, gick sen upp och dom undersökte igen. Fortfarande 4 cm, och eftersom inget hänt på en timme så beslöt dom sig för att skicka iväg mig. Dom sa att jag var i latensfas och att det kunde vara såhär i flera dagar innan dom kraftiga värkarna startade. Jag vart i panik, vadå kraftiga värkar?? Jag hade så fruktansvärt ont att jag inte kunde gå, om detta inte var dom kraftiga värkarna så vet jag inte hur jag överlever. Jag satt kvar på rummet ett tag och var så himla ledsen, Jonas försökte trösta mig och efter en stund gick vi ut från rummet och skulle börja gå mot patienthotellet där vi fått ett rum. I varje värk fick vi pausa och jag hann inte längre än till dörrarna in till förlossningen innan jag bröt ihop igen och satte mig i en fåtölj och grät, jag sa att jag kan verkligen inte lämna avdelningen för att jag har så ont och det kändes som om ingen trodde mig. Personalen gav mig då smärtstillande tabletter och en rullstol sen fick vi fint ge oss av. Klockan var nu ca 14, jag hade noll hopp kvar om att något skulle hända och ren panik över att jag skulle kunna få gå såhär i flera dagar till. Tabletterna jag fått tyckte jag inte hjälpte något alls. På hotellet satte jag mig i duschen igen och spolade kokhett vatten vid varje värk. Jag var väldigt trött eftersom jag knappt sovit något under natten och dom korta pauserna mellan värkarna nästan somnade jag sittandes i duschen. Efter en timme gjorde jag ett försök att gå och lägga mig i sängen, hann inte mer än lägga mig innan jag insåg att det inte gick så tillbaka in i duschen och försöka andas igenom värkarna och lindra lite med hett vatten. Vid 17 tiden sa jag till Jonas att jag klarar inte mer, jag måste få sova. Dom hade pratat på förlossningen innan om att ge mig en sovdos men jag fick aldrig nån, så vi begav oss av mot förlossningen igen och när sköterskan öppnade dörren åt oss snäste jag lite argt att jag kräver någon sorts hjälp nu så jag får sova en stund. Hon hämtade en barnmorska som tyckte vi skulle göra en undersökning först och jag fick än en gång ligga med ctg i ungefär en halvtimma. Hon kommer tillbaka när kurvan är färdig och jag får än en gång veta att detta kan pågå i flera dagar. Jag grät och grät och sa att jag klarar inte det här mer, då gör hon en undersökning och från den stunden gick det väldans fort då hon upptäckte att jag var fullt öppen och vattnet skulle gå när som helst. Det var en sån sjuuuk lättnad, men samtidigt hade jag så fruktansvärt ont att jag knappt kunde tänka och dom följande två timmarna efter det här är lite som en dimma för mig. Jag bad om smärtlindring och hade bestämt mig långt i förväg att jag skulle ha en epidural. Dom sa att det förmodligen är för sent för det nu men jag envisades och sa att jag SKA ha en epidural (trots att även jag förstod att det var för sent för det). Nu sa inte ens barnmorskan ifrån utan sa bara att "jaja du ska få din epidural så fort jag fått en infart i handen på dig". Jag är väldigt svårstucken det vet jag sen innan. Jag har ingen tidsuppfattning här men det kändes som att det tog en evighet och hon fick sticka om flera gånger innan det satt rätt. Mitt i allt det här kom krystvärkarna och jag skrek rakt ut att det trycker och jag kan inte hålla emot, hon bad mig försöka att inte krysta innan hon fått klart allt men hela kroppen bara krystade av sig själv. Lustgasen var min bästa vän och jag var utan att överdriva helt borta, barnmorskan bad då sköterskan sänka den lite och jag protesterade. Dom sänkte den ändå men jag var så inne i värkarna att jag inte tänkte på det alls. Som sagt har jag ingen som helst tidsuppfattning och det kändes som att jag bara krystade och krystade samtidigt som barnmorskan då och då bad mig hålla emot och jag svarade att det inte gick. Det kändes som att det tog en evighet men samtidigt som att allt gick så himla fort. Jag minns att jag mitt i allt frågade vad klockan var, jag hade ingen aning om det hade gått en kvart eller om det hade gått flera timmar så jag visste inte om det fortfarande var 15 februari eller om det hunnit gå över midnatt. I efterhand inser jag ju hur borta jag måste ha varit om jag trodde att det hunnit bli nytt dygn, för då var klockan bara 19. Sen säger dom äntligen mitt i allt att dom ser ett huvud och att han har massor med hår. Hög på lustgas får jag fram ett "va?!!!" och alla i rummet skrattar (utom jag). Jag hade varit helt säker innan på att han skulle vara helt flint, jag vet inte varför så det kändes så skumt när dom sa att han hade massor med hår! Så konstigt det kan vara haha! Klockan 19:15 var han sen ute och dom lyfter upp honom på mitt bröst. All smärta bara försvann och där låg han. Det var så sjukt overkligt, var han verkligen min? Efter 9 månaders väntan fick jag äntligen hålla i honom och få se hur han såg ut. Kommer aldrig glömma känslan att få upp honom på bröstet och få känna honom hud mot hud för första gången. Helt obeskrivligt och fantastiskt.


Jag är faktiskt galet imponerad över mig själv som tog mig igenom HELA värkarbetet utan smärtlindring och sen hela förlossningen med endast lustgas. Jag är otroligt rädd för smärta, har haft förlossningsrädsla och hade som sagt innan bestämt att jag ville ha epidural och nästan en av varje av vad dom kunde erbjuda för att slippa så mycket smärta som möjligt. Istället fick jag ta mig igenom det helt utan något. Lite besviken på personalen som tog emot mig först och skickade iväg mig med anledning att förlossningen inte var igång. Funderat lite över hur det hade gått om vi inte hade gått tillbaka till avdelningen för att be om sovdos, hade jag fött i duschen?! Dom hade ju talat om för mig att mina värkar inte var nog starka och där satt jag och tog värk efter värk i tron om att inget hände men i själva verket var jag fullt öppen. Ärligt så förstörde det upplevelsen lite för jag hade sett framemot att få vårt förlossningsrum, få kämpa igenom öppningsskedet tillsammans med Jonas och bli lite peppad. Istället satt jag i duschen helt ensam. Men huvudsaken är ändå att han är här nu, smärtan glömmer man bort men varenda värk var värt det och jag skulle göra om det 100 gånger till för att få ha honom här. Min Edvin ❤️


29.10.19

(null)
Jag har satt mig ner och försökt skriva detta inlägg så många gånger men jag vet inte hur jag ska få ihop en så lång och känslig historia i en text. I skrivande stund är jag gravid i vecka 25 och just nu kan jag faktiskt säga att jag är lycklig. Även om oron sköljer över mig vissa dagar så är jag så glad att jag får uppleva detta med min största kärlek. Vi har haft det rätt kämpigt för att ta oss dit vi är idag. Missfall, operationer och massvis med sjukhusbesök. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få gå igenom en lyckad graviditet, och det är så få som förstått hur jag verkligen mått. Folk har bett mig att rycka upp mig när jag varit så djupt nere, men hur ska man kunna låtsas som ingenting och vara glad när ens drömmar ständigt krossas och tas ifrån en? Ja det var (och är) min största dröm att få bära mitt egna barn, och när jag gång på gång fick mista det så svek jag dels mig själv men det kändes även som att jag svek alla andra som längtade och väntade. Varför klarade inte min kropp av att göra det allra mest naturliga som finns?  

Idag kan jag känna mitt barns sparkar inifrån, en så mäktig känsla men jag kan fortfarande inte inse att jag faktiskt kommer få ha honom i min famn inom en snar framtid.

Jag lider med alla där ute som kämpar, jag vet hur många gånger jag legat och skrikit i min säng och undrat vad som är fel på mig, hur många gånger jag brutit ihop, hur jag fått torka tysta tårar på jobbet när jag inte kunnat hålla mig längre. Vill bara säga att ingen där ute kan säga vad som är rätt eller fel gällande sorg och det är okej att bryta ihop. Var ledsen och kom tillbaka starkare när du är redo.

(null)



Före - Efter

(null)

(null)

Ett gammalt skrivbord som stått i Jonas morfars garage dom senaste 20 åren har fått sig lite kärlek ❤️

14.02.19

Jag kommer mycket väl ihåg våran första alla hjärtans dag tillsammans. Vi åt hotellfrukost, lagade god middag tillsammans, gav varandra dyra presenter och myste i soffan med gelehjärtan. Idag har vi varit tillsammans i nästan fem år, vi har jobbat sent båda två och lagat en snabb middag. Resten av kvällen sitter vi med spackelspadar och slippapper i händerna. Och vet ni vad? Det är helt okej. Vi behöver inget speciellt datum för att visa varandra kärlek, inga exklusiva presenter eller lyxiga middagar. Vi älskar varandra varenda dag på året, och en blombukett betyder så mycket mer en helt annan dag när man som minst förväntar sig det. 

(null)

(null)


31.12.2018

Årets sista dag, är det nu man borde skriva en djup text och sammanfatta året som gått? Det har hänt så otroligt mycket under dessa tolv månader så när jag tänker tillbaka till januari 2018 känns det som åratal sedan. Vi fick äntligen flytta in i vårt hus i februari, vi har hunnit med diverse renoveringar, vi har hunnit förlova oss, vi har haft den bästa och varmaste sommaren jag kan minnas, många långa dagar vid vattnet och mysiga kvällar på altanen. Sena sommarnätter med mina bästa vänner, vad kan vara bättre än det? Även många hundutflykter till olika ställen i Norrland för träningar och utställningar. Jag har lärt känna nytt folk och fått nya vänner som jag är otroligt tacksam över att ha träffat. Det har hänt mycket bra, men även mycket dåligt. Den sorgen jag känt den senaste tiden har jag aldrig varit med om och det känns som en bit av mig fattas. Året slutade inte på det sätt vi hoppades på och det skär i hjärtat på mig. Men nu kan det bara bli bättre och jag hoppas 2019 har mycket lycka att bjuda på. 

.

I will be there
When your strength is now all gone
And you need someone to lean on
Even when you stop loving yourself
I’ll be there to help
And when you’re giving up
Just know you’re always loved

18/7-18 ❤️

(null)

(null)

(null)

(null)

Den 18/7 gav vi ett löfte till varandra, jag och han jag älskar mest. Är lika kär i honom som jag var för fyra år sen när vi träffades första gången. 

Bro - Före & efter

Före
(null)

Efter
(null)


Före & efter

Före
(null)

(null)

(null)

(null)

Efter
(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)


26.02.18 - inflyttningsfest och ny bil

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Hoppas att denna får hänga med lite längre än mina tidigare 😇
Beställde ett nytt vardagsrumsbord förra helgen som jag fick hämta ut idag. Gissa om jag var besviken! Bordet var sååå lågt, lägre än soffan (och det är inte den modellen som SKA vara låg). Bordet i sig är fint, men passar absolut inte till vår soffa. Blir retur på den, så synd.
(null)
Syns knappt på bilden hur lågt det faktiskt är. Dessutom har jag insett att det passar bättre med rektangulärt bord till vår soffa iom maxihörnet (som ej syns på bild). Jakten fortsätter. 

Homemade

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Detta underbara köksbord har min pappa byggt och jag har assisterat genom att slipa och måla. Jag älskar det! Kan inte bli mer personligt än så. 

30.01.18

Note to self: ta ALLTID polisen till plats vid trafikolycka!!!!
Man vet aldrig vilka puckon som finns i trafiken. Lyckligtvis var jag nog smart att samla på mig tillräckligt med bevis för att överbevisa försäkringsbolagen när motparten försökte slingra sig och istället sätta dit mig. Paybacks a bitch 🙌🏼
(null)


27.01.18

(null)

(null)

Idag har vi varit på utställning som gick riktigt bra för Charlie trots lite övertaggande. Han slutade som BIR men ingen placering i finalen denna gång, även fast han alltid kommer vara min vinnare ❤️
Hemvägen slutade mindre bra med att man blev permanent bil-lös. Är glad att det gick så bra för oss då det hade kunnat sluta så himla mycket värre om vi inte reagerat i tid. Ikväll myser vi alla fyra och är glada att vi har varandra.
Svenska regeringen borde göra folket en tjänst och sätta en ÖVRE åldersgräns på bilkörning. Tack för mig. 

5/1-18

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

Nytt år, och det faktum att det idag bara är 4 veckor till vi flyttar gör mig glad. Vill få våra nya möbler och börja inreda, helst nyss.
I helgen har Charlie sin andra utställning och bozz har sin första, och dom går dessutom i samma klass. Spännande!

Husägare

(null)

(null)

Plötsligt händer det 🏡



20 årig tjej från norrbottens djupa skogar som drömmer om att få utbilda sig till nagelterapeut.



RSS 2.0