29.10.19
Jag har satt mig ner och försökt skriva detta inlägg så många gånger men jag vet inte hur jag ska få ihop en så lång och känslig historia i en text. I skrivande stund är jag gravid i vecka 25 och just nu kan jag faktiskt säga att jag är lycklig. Även om oron sköljer över mig vissa dagar så är jag så glad att jag får uppleva detta med min största kärlek. Vi har haft det rätt kämpigt för att ta oss dit vi är idag. Missfall, operationer och massvis med sjukhusbesök. Jag trodde inte att jag någonsin skulle få gå igenom en lyckad graviditet, och det är så få som förstått hur jag verkligen mått. Folk har bett mig att rycka upp mig när jag varit så djupt nere, men hur ska man kunna låtsas som ingenting och vara glad när ens drömmar ständigt krossas och tas ifrån en? Ja det var (och är) min största dröm att få bära mitt egna barn, och när jag gång på gång fick mista det så svek jag dels mig själv men det kändes även som att jag svek alla andra som längtade och väntade. Varför klarade inte min kropp av att göra det allra mest naturliga som finns?
Idag kan jag känna mitt barns sparkar inifrån, en så mäktig känsla men jag kan fortfarande inte inse att jag faktiskt kommer få ha honom i min famn inom en snar framtid.
Jag lider med alla där ute som kämpar, jag vet hur många gånger jag legat och skrikit i min säng och undrat vad som är fel på mig, hur många gånger jag brutit ihop, hur jag fått torka tysta tårar på jobbet när jag inte kunnat hålla mig längre. Vill bara säga att ingen där ute kan säga vad som är rätt eller fel gällande sorg och det är okej att bryta ihop. Var ledsen och kom tillbaka starkare när du är redo.
Kommentarer
Trackback
